Fler: Till och i Havanna  Bussresans första dagar  Niagarafallet   Havanna 2 med Pinar del Rio  Varadero med avslut   Summering & Hotellrecension

Söndag 13 mars 2016 Upp tidigt av känningar från de bakre regionerna. Det kom liksom ett helt Niagarafall med smutsigt brunt vatten därifrån. Isen i alla drinkarna? Där får man för att man inte vill dricka dessa små öl som tar slut efter tre-fyra klunkar. Nåja, det är bara att gilla läget och hoppas att inget händer på bussen, som visserligen är utrustad med toalett, men en icke fungerande sådan. Sa guiden Juan i alla fall. Vi gjorde ett uppehåll i Sancti Spritus (som är den äldsta europeiska bosättningen i Kuba) där vi vidtog en rundvandring, besökte bl.a. Stadparken, The Parroquial Church, den äldsta kyrkan i Kuba, och sedan Puente (Bro) Yayabo vid Yayabo-floden och en liten taverna där som heter passande nog La Taberna. Sedan for vi vidare mot Camaguey. Gjorde ett kortare matuppehåll vid Los Hoyos innan vi runt tre-tiden ankom vårt järnvägshotell. Där väntade ett gäng cykeltaxis på oss, och vi fick en cirka timmes guidning i stadens centrum. Det var behövligt, för att traska i staden här var nog rätt omöjligt eftersom den var uppbyggd av vindlande gränder och prång som gjorde att man ofta kom tillbaka därifrån man började eller hamnade i en återvändsgränd, allt för att försvåra för rövare och pirater att attackera staden. Vi besökte bl.a. ett torg, Plaza del Carmen, där en massa statyer av människor och ”tinajones”, ett slags lerkrukor som var till för att samla upp regnvatten eller förvara mat, var utplacerade runtomkring. I ena änden ligger Iglesia de Nuestra Señora del Carmen vackert beläget. Vi besökte även Galeria Martha Jimenez här, med mycket typiskt Kubanskt hantverk. Skulpturer, målningar, tygstycken, och en massa mer. Sedan blev det till att återgå till hotellet och ta rummet i besittning. Cirka halv fem var klockan när jag gjorde entré, men blev nästan genast tvungen att besöka toaletten. Niagarafallet från i morse gjorde sig påmint. Nu var det inte det stora niagarafallet – hästskon – utan det mindre som ligger på den amerikanska sidan som ville forska ner i porslinsstolen. Vilken tur att hela dagen gick bra och ”skräpet” kom nu. Inspektionen av rummet sedan var intressant. Jalusifönstren mot gatan gick inte att öppna, rummet kunde ha varit lite renare och något safe kunde jag inte finna. Dessutom hördes tågen från den närbelägna järnvägen och stationen tuta ideligen. Jag gick genast ner till innegårdsbaren för en Bavariaflaska på 33 cl. Den försökte jag få att räcka i 2,5 timmar, innan det var dags att åka till stället för kvällsmaten. Jo, jag traskade runt lite i omgivningarna med för att fota lite också, men var noga med att hela tiden ha hotellet något så när i sikte. Man ville j u inte komma bort. Halv åtta äntrade vi bussen och cirka fem minuter senare stannade bussen och vi fick traska en bit för att komma till matstället. Vi fick sitta ute på ett torg vid ett långbord som var trångt – för litet alltså. Servitrisen hade en lustig serveringsstil, gick runt vid bordet till cirka 6-8 personer och tog upp dryckesbeställningar, försvann in i lokalen och kom ut ca 5 minuter senar med drycken, och fortsatte sedan med 6-8 personer till. Hon hade samma teknik vid betalningen av densamma sedan, ta pengar av 6-8 personer, in i lokalen, ut lite senare till var och en av dem med växeln och sedan några personer till. Jag satt alldeles på slutet, så ni kan tänka er min frustration/väntan. Efter drycken hade serverats, fick vi gå in och hämta maten längst inne i lokalen. Till lokalen var det en trapp med jättehöga trappsteg, inne i lokalen var det kö till buffen och det var inte så logiskt ordnat där inne. Logistiken saknades alltså där med. Men maten, även om jag inte tog om eller ens efterrätt, var god. Så småningom blev det dags för återfärden, och jag är glad att vi hade en lokalguide med oss just i kväll, för jag hade inte hittat annars, cirka 20 minuter efter vi gått från torget och färdats en kort bit med buss, var det dags att knalla upp på rummet för nattsömnen, hur det nu skulle gå med alla tutande tåg. Måndag 14 mars 2016 Det gick bra med sömnen, jag hörde inga tåg alls, men det berodde nog mer på att jag inte var riktigt kry i kroppen/knoppen med min mage i olag. Med jag hann inte mer än vakna innan det var dags att släppa ett vattenfall i toaletten igen. Ungefär halv åtta var det dags för avfärd, innan dess hade jag släpat ner min ryggsäck för den trånga trappen, vilket jag fick även när jag kom, släpa upp altså. Hissen var trasig. Jag var glad att jag hade ryggsäck och inte stor otymplig tung resväska. Färden i början gick genom ett ödsligt landskap och det var tidvis fullt med dimma och moln i luften. Efter sedvanlig rast och annat vid La Rotonda Turistservice i Palmares anlände vi till Bayamo runt 11:00. Nu hade solen tittat fram, och det var riktigt varmt, troligen den varmaste dagen hittills på resan. Där möttes vi på stadens torg av en gammal tandlös gubbe som följde os i varje steg, och när vi hade stannat och Juan skulle berätta om vad vi såg runt torget, började gubben sjunga landets nationalsång La Bayamesa. Bayamo är känd som en rebellisk stad, och upproren och drabbningarna har skett ofta här. La Bayamesa lär härstamma från en av dessa händelser. Vi åt lunch här i Bayamo och naturligtvis var det uppträdande av en liten grupp, vilket var fallet vid samtliga luncher och kvällssittningar på denna resa, om inte maten intogs på det hotell vi bodde på. Då slapp vi musiken. Denna gång var det en ren tjejgrupp. De var bra, de bästa jag hört på denna resa, men jag undrar hur många gånger och i hur många tappningar jag hört reklamsången från svensk TV att vi ska ”panta mera”. Den tycks vara väldigt populär här nere, alla kunde den. Fast på spanska då. Sedan blev det avfärd och så cirka två timmar senare anlände vi till en berömd kyrka, Virgen de la Caridad i El Cobre. Här finns den nobelmedalj som Ernest Hemingway fick 1954. Jag såg den inte, trots att jag gick runt och letade, men å andra sidan är det bra en kopia, eftersom originalet har blivit stulet två gånger, och de vill inte få den stulen en tredje gång. Någonstans mellan Bayamo och El Cobre pajade min kamera, men jag märkte inte det. Nästa anhalt var Santiago. De flesta fick sitt rum ganska omgående, men jag fick vänta ett tag, för mitt rum var inte klart. Efter en kort väntan fick jag min nyckel och for upp till rummet. Det var inte klart, två damer höll på med badrummet. Jag gick in och slog mig ned i en fåtölj och väntade. Till slut var de klara och avlägsnade sig. Jag snabbt in i badrummet, för mina tarmars innehåll pockade på att komma ut. Jag drog ner byxorna och skulle sätta mig på toastolen. Hade väl ca fem centimeter kvar när det hände. Hela området bakom och vid sidorna om stolen i en omkrets om ca en meter var brunt. Nyskurat badrum behövde skuras om igen efter ca en minut. Kul. (Inte). Tur att kläderna klarade sig. Efter att ha städat badrummet (jag var på gång att kalla tillbaka städdamerna) knallade jag ner till poolbaren och tog ett par öl, strövade runt kring hotellet och fotade, och upptäckte att kameran var trasig. Det var linsskyddet som inte öppnade sig riktigt när jag satte på kameran. Det fick jag fixa manuellt varje gång. Tisdag 15 mars 2016 Ny morgon, men inget packande idag – vi skulle stanna en natt till. Dagen började på nytt med ett toabesök, men jag kände att det höll på att gå över. Vi började rundtur i staden – med buss, redan klockan åtta. Ett par var inte på plats, men det skulle de inte heller utan besöka en läkare i stället. Det var inte bara jag som var dålig. Vi besökte en lyxig kyrkogård där fotoförbud rådde, om man inte betalade en massa CUC. Det gjorde inte jag. Där bevittnade vi ett vaktombyte vid José Marti mausoleumet, och såg graven till Baccardi-grundarens son. Marti var den kubanske frihetshjälten som ledde frihetskriget mot spanjorerna i slutet av 1800-talet. Fram mot lunchtid kom vi till El Morro. Inte El Morro i Havanna utan El Morro här. Från taket av fästningen kunde vi studera en ö som vi senare skulle besöka, innan vi gick till en närbelägen restaurang för lunchintag. Under lunchen samlades in dricks till busschauffören Vicente eftersom detta var sista dagen han skulle köra oss, ja undantaget på morgonen i morgon med. Efter lunchen blev det bussfärd, och en kortare båtfärd till ön Cayo Grandma, vilken rundades till fots. Här och där såg vi ruiner ute i vattnet alldeles invid stranden. Några år tidigare hade en rejäl orkan härjat på ön, och vattenhusen hade blivit ordentligt förstörda. Man beslöt från de styrandes håll att de boende inte fick reparera dem sedan, utan de skulle bort. De flesta flyttade, men några vägrade utan bodde kvar, vilket de ju fick, men inga bekvämligheter hade de ju, eftersom de inte tilläts reparera. Under rundvandringen fick vi beskedet att dollarn nu släpptes fri på Kuba, och man kunde handla för den om man ville, det var nu legala pengar. Sedan tillbaks till hotellet och försöka slå ihjäl några timmar innan kvällens lunch. Jag gick till poolbaren igen, och sedan upp till Bello Bar på våning elva. Där såg jag på kameran vad det var som gjorde att linsskyddet inte öppnade sig helt och kunde fixa det lätt med tumnageln. Fantastisk utsikt från baren, men dålig service var det. Efter maten blev det till att krypa till kojs, vi skulle ju upp tidigt i morgon.

Fler: Till och i Havanna  Bussresans första dagar  Niagarafallet   Havanna 2 med Pinar del Rio  Varadero med avslut   Summering & Hotellrecension